Från Husse till Java

Java kom till mig vintern 2006 och förvandlade vardagen till en stor glädje. Hon gav mig mer än jag någonsin kunnat tro. Hon lärde mig mer än jag lärde henne. Full med egenheter och mycket bestämda åsikter om det mesta.

Java öppnade dörrar till många nya världar och förvandlade mig från en vanlig valpköpare till en person som fick delta på flera parningar, insemination och valpningar. Jag fick under åren följa livet hos hund från början till slut och allt där emellan. Att ge hjärtmassage och ta ut fostervatten från valpar som fick en svår start i livet till att stå i labbet på Veterinärmedicinska Anstalten i Oslo var bara en liten del av den värld jag plötsligt befann mig i. Jag passade ofta och gärna stora flockar med hundar och spenderade ibland större delen av min semester till detta. Bara en sån sak som att se hundar i flock interagera och samarbeta självständigt utifrån djupt nedärvda instinkter är få förunnat. Jag lärde mig så oerhört mycket och älskade varje ögonblick av det – hela tiden med Java vid min sida.

Java var min stolthet på det viset att hon var min och jag var hennes. Hon var min anledning. När Matte kom in i våra liv skapades också där ett mycket starkt band omgående. Det hade räckt så.

Jag är också väldigt stolt och glad att hon aktivt bidrog till forskningen kring DCM under nästan hela hennes liv. Java öppnade dörrar hela vägen in till världens ledande i ämnet och bidrog till vad som förhoppningsvis kommer att leda till konkreta förbättringar. Jag är stolt för att vi kunde ställa upp när så få andra gjorde det. DCM är utan tvekan ett av de största hoten mot rasens framtid och jag är henne, hennes uppfödare och forskarna tacksam för vi fick delta i arbetet.

Java tog mig genom hela spektrumet av att leva med hund. Hon visade mig båda sidor av myntet. Från små men oroliga sjuktillfällen till fantastiska stunder fyllda av kärlek humor och karaktär. Från många och roliga kompisar till andra som var mindre roliga. Hon visade att dessa sidor också finns tydligt hos oss människor. Från valpköpare till uppfödare. I gengäld försökte jag ge henne ett värdigt och tryggt liv som hund och som en del av familjen.

Java besökte ytterst få utställningar, det var varken hennes eller min grej, men hon fick ändå åka kors och tvärs inom landets gränser. Hon fick uppleva renar i Norrbotten och hästar och kor i Skåne och hon trivdes överallt. Mest intressant var nog katter. Java älskade katter men kom liksom aldrig till underfund med dem. Ibland tog min fåfänga en smula av överhanden – som när hon poserade i ett utskick till miljoner kunder hos en stor teleoperatör, eller som när hon charmade sig rakt in i hjärtat hos en av 2000-talets populäraste musiker som ville ha med henne i en musikvideo (som senare aldrig blev av). Eller varför inte den gången hon mycket tydligt markerade mot den där narkomanen som inte slutade med att försöka ta på henne. Han som föll baklänges av skallet och sprang där ifrån efter att hon satte sina framtassar på hans axlar och skällde honom rakt i ansiktet, vartefter hon gick lugnt tillbaka till mig. Banala men stolta ögonblick för husse.

För det mesta gick allt i full fart och som hund såg hon självklart aldrig bakåt. I juni 2011 kom plötsligt allt till ett tvärstopp. Java insjuknade mycket hastigt och det visade sig snart att hon hade en väldigt elak och aggressiv tumör. Det gick troligtvis att operera och ta bort det drabbade organet, men rehabiliteringstiden var lång och därmed också det lidande som skulle komma till följd. Risken för spridning i resten av kroppen bedömdes redan som väldigt stor och utgången var oundviklig. Vi skulle på sin höjd bara köpa oss lite tid. Efter några dagar av svåra våndor och mycket tårar insåg jag det jag egentligen redan visste. Ett djur som är sjukt lider av smärtor och/eller stress. Ett djur som är friskt grunnar inte över sin situation. Det är inte tacksamt för att allt är som det ska. Det bara är. Precis så som det ska vara och det är ju precis det som man älskar med dem.
Dessutom var jag skyldig henne ett värdigt liv. Hon var mitt ansvar och jag tänkte inte svika henne. Det fanns bara en utväg.

Java hade medicinerats mycket kraftigt och hade temporärt återfått nästan hela sin livsglädje. Hon fick göra allt hon älskade under sin sista dag i livet. Allt hon inte hade fått göra under utredningens gång. Vi sprang och busade och belönade med hundgodis i överflöd. Vi träffade kära vänner. Människor som hundar. Det var flera känslosamma farväl. Java förstod naturligtvis ingenting men det var väldigt skönt att se henne vara den lyckligaste hunden i hela världen igen. Det är så vi vill minnas henne.

Nu är hon borta och saknaden är så svår. Hon känns och hörs överallt här hemma. Jag vill gärna tänka att hon springer med sin mamma Flisan och sin pappa Oden, som också dom är älskade och saknade.

Tack Jens för alla fantastiska äventyr kors och tvärs, för dina erfarenheter och för all kunskapsöverföring. Tack dagis för att ni alltid var lyhörda, professionella och omtänksamma. Tack Ellen för all kärlek till Java. Tack Karelin och Selma för den sammansvetsade trio av tokiga och glada hundar ni bildade. Tack till experterna på SLU för ert engagemang även utanför forskningen. Tack Katti (och Ina) för att du knuffade igång allt och för den hjälp du gav. Tack Anna för alla dina tröstande ord. Tack alla för att ni bidrog till det som betydde mest. Ni var viktiga för Java och ovärderliga för mig.

Nu finns bara tomheten och minnena kvar. En del av minnena ligger här på denna sida. Det här är inte slutet på vårt liv med hund. Det är bara början. Nu får vi bygga upp vår vardag på nytt och försöka ta med oss allt hon lärde oss.

Livet är orättvist men den största glädjen består nog i att du levde det. Tänk så nära det var att vi aldrig fick uppleva det. Vi älskar dig så oerhört, vår finaste Java.

Husse och Matte

Annonser
Publicerat i Sara och vardagen | 4 kommentarer

You had me at hello.

Vägen tog slut inatt, Hjärtat. Från och med nu är vi bara två som går längs väglöst land, din husse och jag. Det är så tomt och konstigt här hemma utan dig att jag bara går runt i cirklar och inte kommer mig för någonting alls. Inte ens en promenad känns bra när du inte följer med längre. Sorgen är så bedövande att det inte blir fler ord än så just nu.

Älskade, fina Java. Tack för att jag fick vara din matte. Hälsa Gonzo så länge.

Publicerat i Sara och vardagen | 2 kommentarer

Tystnad.

Ni får roa er här så länge – jag håller på att lära mig nya saker på jobbet som innefattar ord som CPC, affiliate och mediaplan. Jag är gråtfärdig.

PS. Mina tårtmakargrejor har anlänt. Nu ska jag bli sugarpasteproffs. DS.

Publicerat i Sara och vardagen | 2 kommentarer

Påsken. 1 week later.

Vi drog till Skåne. Efter allt som hänt på sistone så var det liksom det som behövdes. Några dagar borta. Fötterna inborrade i den skånska myllan.

Vi åkte bland annat till Kivik för lite shopping av must, sylt och marmelader. De hade pyntat träden där.

Vi kokade ägg med lök runt om.

Vi åt en massa god mat.

En massa färgglad mat.

Vi njöt av eftermiddagssolen.

Jag sprang varje morgon bland vitsippor, längs strandkanter och med havsluft i lungorna.

Jag njöt av det gröna. Det nya.

Java njöt i sin blomrabatt och var ute nästan varenda minut som det var ljust.

Vi åt en massa godsaker. Saffrans/passions/påsktårta t ex.

Vi hjälpte M att städa upp uteserveringen på Strandpaviljongen för säsongen och fick Simrishamnsburgare och öl på Röken som tack för besväret. Lyx.

Sen åkte vi hem. Solen gick ner precis när vi passerade Brahehus.

Publicerat i Sara reser | Lämna en kommentar

Sånt där man gillar att se.

Nå, ett maraton sammanlagt på en vecka dock. Men ändå.

Publicerat i Sara och vardagen | Lämna en kommentar

Söndag som sig bör.

En härlig helg med SaraB, shopping, frågesport, solskenspromenader, rödvinskallebank och minnen från förr. Snart 10 år sedan. Stört!

Bouef bourguignonen fick koka länge. Säkert tre timmar. Till det en perfekt, slät sparrispotatispuré. Ibland gillar jag mig själv sjuuukt mycket.

Publicerat i Sara lagar mat | Lämna en kommentar

Gult är inte fult, AIK eller påsk.

Nu blir det inredningsblogg. För våren är här och har flyttat in i form av gula saker i det svartvita. Passande nog till påsken, men känslan är inte påsk. Inte heller Gnaget-derby. Och eftersom att jag är CEO i det här hemmet så bestämmer jag.

Nya finafina gulkudden från Oddbird. Proffsigt REA-fyndad för 75 kr.

Plåtkruka. Lagerhouse.

Ljuskoppar. Lagerhouse.

Publicerat i Sara och vardagen | 1 kommentar