Min häst.

I helgen har jag kommit fram till en viktig sak. Jag måste börja få in mer hästar i mitt liv. P och jag tog en vårpromenad runt Häringe slott där det formligen kryllade av kusar i alla former och färger.

Det gör liksom ont i kroppen när jag känner hästlukt och jag har väl alltid anat att mina hästgener inte är helt utdöda. Från att praktiskt taget ha bott i stallet från sex års ålder slutade jag tvärt när jag var runt 22 år. – ett helt värdelöst beslut så här i efterhand.

Mitt liv bestod för det mesta av ridlektioner, ridläger, hoppläger, sköthästar, träningsläger, mockning, körning, inridning av unghäst, tillridning av galen nordsvensk, utfodring och så vidare. Dessutom var jag ungdomsinstruktör för bland annat mindre barn och utvecklingstörda.

Så nu letar jag en häst som jag kan bli medryttare på iaf typ en gång i veckan, det borde räcka. Om jag nu får det att funka med jobb och kommunikationer. Jag kommer förmodligen också att dö i smärtor första veckorna när jag börjar rida igen. Men det är det värt.

Annonser
Det här inlägget postades i Sara och vardagen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s