Day 02 – Your first love

Om man vill kan man ju berätta här om sin första kärlek till en människa. Det tänker jag faktiskt skippa. Istället tänker jag prata om havremoppar. Jag minns inte riktigt hur det hela började, för jag har egentligen ingen naturlig ingång till hästlivet hemifrån. Det finns ett fotografi av mig, sittandes på en ponny på Lycksele djurpark, med en alldeles för stor hjälm på huvudet. Det kan ha varit där, just då, som kärleken till dessa fantastiska djur föddes. Jag ser nog lite lycklig ut. Lycklig och lite nervös. Pirrig i magen med all säkerhet. Och pirret har aldrig försvunnit därefter. Bara lukten av häst och stallbacke kan väcka en djup eufori inom mig. Jag känner mig hemma.

Jag kan inte riktigt beskriva vad det är som drar mig till hästar. De är speciella, det är ett som är säkert. Stora, respektingivande, robusta. Men samtidigt också kloka, tillgivna och känsliga. När man väl lär sig att förstår hästens sätt att kommunicera så uppstår ljuv musik. Samarbetet blir totalt. Det är inte samma sak som med en hund, som också är fantastiskt, det är något annat, oförklarligt. Känslan kan uppstå på hästryggen likväl som i stallgången. Som att öppna stalldörren en kylig vintermorgon, höra morgonfrustningarna som hälsar en välkommen in i värmen. Det otåliga hovskrapet i väntan på morgonhavren. Det lågmälda gnägget, långt bort nere i hagen, när man ropar vid grinden. En nafsande mule i nacken, ivrigt påkallande att man ska fortsätta klia där på den där fläcken, under manen. Att ha handlaget i ryggmärgen. Att känna sig säker, med ett stort djur vid sin hand. Respekten sinsemellan.

Idag var det en skräckrubrik i Metro om antalet barn som skadas i samband med ridning. Under alla dessa år på en hästrygg har jag inte varit med om några allvarligare incidenter. Inga som ärrat mig för livet i alla fall. Man har flugit, blivit kickad, biten, bultad och trampad på. Vinsterna har varit fler än skadorna. Det värsta jag har varit med om på det stora hela, någonsin, var ju för ett par år sedan här i Stockholm. Jag skulle hjälpa en tjej att rida in en nordsvensk. Han ville inte ha mig på ryggen, så jag flög. Rakt ner i stallbacken så att dammet yrde. Jag skadade armbågen rejält och hamnade på akuten. Jag landade ju som en vuxen, med händerna först.

Jag vet inte hur många varv som jag har harvat runt ridhuset och paddocken i Boden, och på andra ställen efter det. Men BRK var mitt hem. Jag var nog runt sju-åtta år när jag började rida en gång i veckan. Det blev många turer till och från Boden för mina föräldrar genom åren, fram till det att jag tog körkort själv. Lektionsridning, extrakurser, sköthästar, hästtidningar, ridläger, inköpsturer till Aeris i Luleå och Hööks i Tranemo för att fylla på sköthinken -min stolthet. Så där höll jag på, år efter år. Jag tröttnade aldrig. Jag har aldrig tröttnat. Idag är det mycket annat i livet som tar tid. Men det går nästan inte en dag utan att jag tänker på hästar. Vårdar minnen. Känner suget i magen. Doften från sadelkammaren. Känslan av att ha ett lyckat träningspass bakom sig, där allting flöt eller då man plötsligt kom över en tröskel och klarade av en ny grej tillsammans med hästen.

Jag ska ha tid med häst igen. En egen. Bara min. Jag ska bara vara hästens. Snart. My first love – forever and always.

Beybie. Och jag.

Annonser
Det här inlägget postades i 30 days och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Day 02 – Your first love

  1. P skriver:

    Jag ska ha ett föl.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s