Terroristerna förföljer mig.

Nä. Kanske inte riktigt så illa. I lördags satt jag ju på tryggt avstånd ute i förorten när det small i Stockholm. I våras dock, befann ju jag och Långs oss på 200 meter från bilbomben på Times Square. Det var riktigt sjukt. Vi fattade nog inte riktigt det förrän efteråt.

Det är väldigt sorgligt att människor, som mannen i lördags, känner ett sådant vrede och rättfärdigar sina handlingar på det här sättet. En man som bott större delen av sitt liv i den skyddade verkstad som Sverige är.

På ett plan förstår jag människor som gör liknande saker i länder där det på daglig basis enbart handlar om elände och misär. Att man tycker att det är värt det. Att man vill straffa. Sätta avtryck. Göra sin röst hörd. Inte för att jag någonstans håller med om att det är den rätta vägen att gå. Men stress, lidande och snedvridna ideologier kan få vem som helst att tappa verklighetsförankringen och begå fruktansvärda handlingar.

Det är så nära ‘oss’ nu. Vi i-landsmänniskor med villa, Volvo, Ica-kort och fem veckors betald semester. Fast för många människor är det här ju ren och skär vardag. Det får man inte glömma bort. Och det känns ofta som att vi gör det.

Annonser
Det här inlägget postades i Sara funderar och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s