Sheriffen signar off.

I fredags satt jag och läste det här gamla inlägget jag skrev i januari. Som vanligt stack det till lite i hjärtat av saknad, vemod och dåligt samvete. Min första, allra egnaste, finaste, goaste hund. Tänkte slå den dåvarande en signal för att höra hur det måddes eftersom att det var ett tag sen, men tänkte att det kanske jag kunde göra i helgen.

På eftermiddagen fick jag ett SMS av den dåvarande. Det händer aldrig så jag vågade inte ens öppna det, för jag kände på mig vad det kunde vara. P fick öppna och läsa SMSt när jag kom hem, och jo, jag hade rätt. Han finns inte mera nu. I fredags gav hans, nästintill alltid friska kropp och hjärta upp helt och hållet, och han fick somna in. Ett väl fattat beslut av den dåvarande, men inte lättare för det.

Gonzo kommer aldrig mer att få studsa fram på Lule älven. Dyka i snön. Gnaga på pinnar. Vakta sitt hem som den Sheriff han var. Tigga Ahlgrens bilar. Nästan bryta benen i farten när någon ropar Gooooodis. Han finns inte mer. Han finns inte. Men jag önskar att han är någonstans där han får springa hur mycket han vill.

Du fattas mig.

Annonser
Publicerat i Sara och vardagen | 5 kommentarer

Ibland är turen oturlig.

Ja, man brukar ju egentligen säga tur i oturen. Och det var ju det också. När P ringde i måndags och meddelade att han krockat så tänkte jag ju inte precis på materiella saker. Det är ju sekundärt i det läget. Men nu, när dammet har lagt sig, och alla mår bra, så börjar man bli lite förbannad.Och ledsen.

Människan (har egentligen ett mer passande namn som inte gör sig i det offentliga rummet) som körde rätt ut på huvudled, som ‘inte såg’ en svart V50 rakt framför sig, kommer att max få betala 5 000 kr i självrisk. Vi däremot, tappar minst 50 000 kr i värdeminskning, vår nya, alldeles eget hopplockade bil och blir hänvisade till veckor av strul med hyrbilar och pappersexercis. Pengar, tid och bekymmer som vi definitivt hade kunnat lägga på annat. Renoveringen av vårt hem t ex.

Men ja, det är helt jävla fantastiskt att P klarade sig utan en skråma, och att Java inte låg i bilen och som förmodligen hade dött av krocken. Men det är inte så jävla fantastiskt med allt det efterkommande.

Glad och lycklig nybilsägare.

Officiellt skrot.

Publicerat i Sara funderar, Sara gnäller | Lämna en kommentar

Grönt är skönt.

Min förra blomma, som jag fick av Bilia när vi köpte vår nya bil, avled för någon månad sedan. Eller, den blev konstig, växte underligt. Så krukan på skrivbordet har stått tom en stund.

Idag var jag och köpte födelsedagsblommor på lunchen och hittade den här. Vuxenpoäng: 10 st. Ranunkel är det nya, inne, det trendiga. Kom ihåg var ni hörde det först!

Edit: När jag skrev det här var jag inte medveten om att Bilen skulle vara död i måndags. Läskigt. Undrar om jag får en ny blomma när vi hämtar ersättningsbilen?

Publicerat i Sara och vardagen | 1 kommentar

Frans.

Billgrenskan har makt över mig. Nu har jag köpt lösögonfransar som jag klistrat ini ögonen. Dock var jag tvungen att frisera dem. Dels så är mina egna sjukt korta, så kontrasten var inte riktigt okej. Dels så tyckte P att jag ev. kunde misstas för en silikonbimbo. Nu är de fina, med en liten vipp på kanten. Helt osminkade här nu dock…

Sa jag att en sopbil med två sopgubbar, i min ålder, tutade på mig vid busshållsplatsen igår morse? De gjorde det i alla fall. Är det här peaken innan det totala förfallet?

Publicerat i Sara och vardagen | 1 kommentar

Klänning.

Förlåt. Jag har inte orkat. Eller haft tid. På länge. Men, i takt med att solen skiner allt varmare så tänker jag skärpa mig. F.ö är jag lite småkär i Elsa Billgren, denna vackra rödluva. Idag har jag en prickig klänning och har fått kommentarer som -Vad söt du är idag. -Vad tjejig du är idag!. Tack vare Elsa. Sug på den så länge.

Publicerat i Sara och vardagen | Lämna en kommentar

Hon borde ha gjort mer motstånd.

Är inte det här det sjukaste ni har sett på ett tag? Jag blir så förbannad. Hur i hela fridens namn fungerar vårt samhälle när en rättsinstans kan uttrycka sig på det här sättet? Förstår de vilka spår det kommer att sätta i den stackars lilla flickan som faktiskt bara är ett barn fortfarande. När har man gjort tillräckligt motstånd? Undrar man ju.

För några år sedan gjorde SVT-programmet Raggadish ett reportage om en ung tjej som blev grovt våldtagen och allvarligt misshandlad av tre killar. Jag stod bakom den ena kameran och det var inte den muntraste inspelningen jag varit med på. Men viktig, för tjejen är en riktig hjältinna och hon är nog en av de starkaste människor jag någonsin träffat.

Jag läste också hela domen och var helt paralyserad av alla konstiga frågor som flickan fick under rättegången. Hur många fungerade lyktstolpar fanns på din högra sida? till exempel. Det kanske ska tilläggas att den ena killen hade slagit in halva hennes ansikte med ett baseballträ i aluminium innan.

Vilka signaler sänder samhället till barn och unga vuxna genom att agera och säga så här? Det är riktigt, riktigt obehagligt.

Publicerat i Sara och vardagen | Märkt , , | 3 kommentarer

Brun mat.

I brist på något att skriva så vill jag tipsa om den här FANTASTISKA bloggen. Fattar inte hur jag har kunnat missa detta.

Den bruna maten och mitt favoritinlägg. De lagar mat. Från 70-talets receptkort. It´s the real deal. Vissa rätter känner man igen. Och vissa böcker. Hysteriskt roligt skrivet och hysteriskt äckliga maträtter 9 gånger av 10. Enjoy!

Lånad från Den Bruna Maten

Publicerat i Sara lagar mat | 1 kommentar